FÅTÖLJERNA

11 av 11

Agata öppnar dörren till lägenheten och känner en metallisk doft. Hon slänger sin våta jacka på golvet och går in i vardagsrummet. Där sitter Sivolino i sin fåtölj med julklappsstrumporna på. Sover han? Agata sätter sig i den andra fåtöljen.

Agatas självförtroende är på topp när hon letar efter Miss Mourade i lobbyn på The Seethrough. Invigning. Det är helt packat med folk så hon håller konstverket nära kroppen, skyddar det mot faror. Hon känner genom kartongen att det fortfarande är lite varmt.

Sivolino vaknar till och ser Agata. Han ler. Så kopplar han in mobilen på bluetoothhögtalaren och frågar om Agata vill höra nån speciell låt. Han får kämpa med orden.
”Veridis Quo” säger Agata. ”Den vill jag höra. Detta blev en riktig Veridis Quo-dag.”

Alla är på invigningen. Makarna Vallien naturligtvis. Kulturministern verkar hångla med någon. Nej, det är visst Henemark. Anders Fager har lämnat katakomberna och håller hov med sin bullriga stämma.
”Lovecrafts ande styr Akademien genom kungen.”
Då ser Agata Miss Mourade stå framför skräcknestorn och lyssna. Äntligen.
”18 tentakler springer ut från CGs ögon.”
Agata kryssar sig fram mellan Sveriges kulturelit medan hon sveper ett glas cava.
”Rakt in i akademiledamöternas kroppsöppningar.” Miss Mourade ser Agata som vinkar.
”HPs marionetter heter romanen. Vad tror ni Lotass och Östergren gör på sidan 76? Haha.”
Miss Mourade vänder sig om och går iväg.


”Bra val. Av låt.” säger Sivolino. ”Jag tänkte fråga dig.”
”Vad?” skriker Agata. Allt släpper hos henne, en blandning av ilska och självförakt fullkomligt välter hennes förnuft åt sidan och hon ger sig på den person som bjuds. ”Vad höll du på att fråga? Svara mig, ditt viljelösa, fotlösa freak.” Hon väntar. Hon får inget svar. Gråten kommer. ”Hjälp mig, Sivolino. Jag orkar inte.”

Miss Mourade måste ha sett henne. Eller? Agata kommer ikapp henne när hon precis ska äntra podiet för att hälsa välkomna.
”Hej Anna-Lena. Var lämnar jag konstverket?”
”Använd inte mitt förnamn, idiot. Får jag se ditt mästerverk.”
Agata tar upp glasfoten ur kartongen med vördnad och räcker över den till sin idol. Den är snygg, tonar i blått och vilka läckra skuggor hon skapade till slut. Det enda dumma är att det läckt ut en massa blod från Sivolinos fot som smetar mot glaset från insidan. Det ser för överdrivet ut. Hon tittar på Miss Mourade, försöker utläsa vad hon tycker.
”Sa vi inte ett bröst också? Jag behåller den här” säger hon och går fram till mikrofonen. Agata tror inte det är sant. Har hon vunnit?


”Agata, jag är stark. Hjälper dig. Valet var mitt. Helt och hållet mitt.” Sivolino är oerhört trött av blodförlusten.

Miss Mourade greppar mikrofonen och hälsar alla välkomna. Agata undrar vad hon ska säga när hon vunnit. Räcker tack? Eller ska hon hålla ett tal? Hon blir nervös. Från podiet hörs en svada om The Seethrough och de 142 olika glasen. Och historien från Riksglaskolan. Hon visste det.

Sivolino sneglar ner på sina röda ängelstrumpor. Där foten skulle ha suttit hänger strumpan bara rakt ner. Så höjer han blicken, tittar ut genom fönstret och ser The Seethrough. Tänk att deras dröm fanns där uppe i himlen? Sivolinos blick vänder neråt igen, når Agatas gråt. Gud vad han älskar henne.

Tävlingen. Framför Miss Mourade är ett bord där Sivolinos blodfot står bredvid en tråkigt målad glastallrik. Jaa. ”Nu ska vi se om publiken kan något om äkta glaskonst” säger Miss Mourade. ”Två konstverk. Ett skapat av ett proffs, det andra av en amatör som snart inser vad som krävs för att nå toppen. Kan ni se vilket som är vilket?” Alla pratar och pekar på konstverken och Agata ryser av lycka. Miss Mourade har publiken i sitt grepp men hon är huvudpersonen. ”Vi har en glasklar vinnare.” Skämtet går hem. ”Ni känner henne, välkommen upp min käraste Ulrika. Hydman Vallien för er andra.”

Sivolino ler under kramperna, luften verkar sina i hans lungor, febern har stigit. ”Det jag. Ville fråga. Om vårt nya företag kan heta. Skräckänglar.” Agatas gråt stannar upp för en millisekund innan den fortsätter. Hejdlöst, utan slut. Fast den uppmärksamme hör att gråten har förändrats.

© Johan Theodorsson 2018