Sivolino ligger på golvet i vardagsrummet med sin vänstra fot vilande på en pall. Utan spännremmar den här gången men det är något med igenkänningen från ateljén, platsen där hans fot sist satt på sin plats. Agata kommer ut från badrummet.
  ”Jag går nu” säger hon medan hon sätter in ett örhänge.
  ”Oh lala, du bara inte liknar en affärskvinna, du ÄR en affärskvinna. Vilken svid. Lycka till.”
  ”Vad är mina kläder mot din kostym. Lyckas mötet idag har vi minst tre års jobb framför oss.”
  ”Du lyckas med allt, kvinna. En puss.”
  Agata står på ett ben när hon böjer sig ner och ger Sivolino en kort puss. Han grabbar tag i henne men hon slingrar sig ur greppet.
  ”Nänä, jag hinner inte.”
  Sivolino hör ett hejdå i hallen innan ytterdörren slås igen.

Nu är det två år sedan invigningen av The Seethrough och Sivolinos och Agatas företag Skräckänglar är en internationell succé. Deras konstnärliga idé kommer från Sivolinos målade datorskärm, nästan helt täckt med svart färg men med fem runda hål i färgen. Endast i hålen kan man se innehållet på skärmen. En begränsad del av informationsflödet. De skapar en utomhusversion av detta i form av stora, rostiga järnplattor med hål i. Sivolino skapar plattorna och Agata fyller hålen med glas i olika former och färger, etsat, dimmat. Sedan monterar de fast järnplattorna på kända utsiktsplatser som ett alternativ till den vanliga utsikten fast med väsentligt mycket mindre information. Det börjar som gerillakonst men idén växer i takt med den enorma uppmärksamheten i pressen. Det är diskussioner på DNs kultursidor om informationströtthet och konceptkonst, Agata öppningstalar på Kulturrådets konferens om konstens roll för att minska informationsflödet. Alice Bah-Kuhnke blixtinsätter konferensen efter ett upprop av 102 nordiska konstmuseichefer på sociala medier under hashtaggen #HumanityOkInfoNot.
  Till slut når de Skavlans soffa och även om det endast är Agata som pratar så är det Sivolino alla vill ha efter TV-framträdandet. Han har haft på sig kostym. Kostym? Hans blåa ögon får pryda både Hänt Extra och Vi efter den revolutionen och så fortsätter det. Agata pratar och Sivolino plåtas. Alla är nöjda.
  Och deras konst expanderar. Globen Skyview bygger en extra gondol, helt täckt av deras ”minimalinfo art” som nu är det allmänna begreppet för konstriktningen. Metallica åker på världsturné med ”världens största järnskiva” uppmonterad framför artisterna. Publiken får se konserten genom 113 glasfyllda hål designade av Skrackanglar Art Duo. Den konstnärliga höjdpunkten hittills är ett samarbete med Christo. Trion designar en nästan tre kvadratkilometer stor duk som monteras 300 meter ovanför Eiffeltornet. Duken målas av Sivolino för att likna en kolossal järnport och Agata skapar oändliga glasprismor som sys in i duken. Vad Christo gör är oklart men samarbetet är en fullträff. Både helikopterturerna ovanför duken och att ta sig upp i tornet för att se Parishimlen i minimalinfo-design är succéer. Men det är ljusspelet som ger eko i konstvärlden. 5 franska militärhelikoptrar står still ovanför duken och lyser ner med tyska luftvärnsstrålkastare som använts vid landstigningen av Normandie. Broderskap!
  Telefonen ringer och Sivolino och svarar som vanligt med tystnad. Han lyssnar, hör en andhämtning.
  ”Hallå? Är det någon där?” säger rösten. ”Det är brevbäraren. Jag kommer inte in i porten och tryckte ett namn på måfå. Det blev ditt.”
  Det är inte första gången det nya porttelefonssytemet krånglar. Ska han släppa in kvinnan, hon låter ju inte som nån narkoman precis?
  ”Okej” säger Sivolino och trycker på femman. Ett knäpp hörs och så lägger han undan mobilen. Han reser sig snabbt och hoppar ut i köket. Efter två år är han säker på alla förflyttningar i lägenheten, trots att han saknar vänsterfot. Alla upp-från-golvet och ner-i-fåtöljen rörelser, allt enbenshoppande mellan rummen har dessutom gjort att han är, inte trådsmal, men betydligt lättare. Han sveper en espresso när han hör ytterdörren öppnas. Och stängas.
  ”Agata? Blev det inställt med Nittve?” Inget svar. Han sträcker sig fram över bordet för att se ut i hallen. Tomt. Okej, tänker Sivolino och stoppar en ny ampull i kaffemaskinen som svarar med att morra. Det där ljudet skulle man spela in, tänker Sivolino. Tiodubbla effekten och de har ett perfekt varningsljud för deras senaste minimalinfo-konstverk; en monstruös järn-LP-skiva som ständigt snurrar över Sergels torg. Ljudet skulle skrämma stenkastarna till Göteborg om det startades varje gång de försöker pricka Agatas glasinfattningar.
  ”En dubbel espresso till mig, din lille charmör.”
  Sivolino vänder sig om och i dörröppningen ser han en kvinna han genast känner igen. Hon är oklanderligt klädd men hennes långa svarta hår är okammat och tovigt och det passar inte Miss Mourade. Man anar en spricka i finfasaden. Ska han vara rädd? Hon ser desperat ut och låter som hon ser ut.
  ”Att man skulle få se dig klädd i kostym, det trodde jag aldrig. Är du på väg nånstans?”
  ”Jag, jag. Agata är inte hemma.” Sivolino önskar att han hade sin trygga Hoodtröja att försvinna i, sänker huvudet.
  ”Nej, det vet jag väl. Jag är här för att Agata borta, fattar du väl? Mon dieu, satt ditt förstånd i vänsterfoten? Du kanske tror jag är brevbäraren också.” Hon skrattar.
  ”Snälla, gå.”
  ”Gå, gå, jag kan gå.” Miss Mourade går runt, hånar Sivolino. ”Hoppa jämfota. Kul. Det kan inte du va?”
  Hon går fram till honom, står helt nära, trycker Sivolinos nersjunkna huvud uppåt med pekfingret.
  ”Jag har bara en fråga till dig. Var ni två på något sätt delaktiga i sprängattentatet mot The Seethrough?”
  Sivolino förstår att hon är galen. Det är helt bevisat av Statens haverikommission att det var ett konstruktörsfel som orsakade att glasskyskrapan rasade. Men hon tror inte på det? Herregud, vad ska han göra? Hon han tagit strupgrepp på honom, trycker honom ner mot golvet. Han tvingas ta emot med stumpen, det gör fortfarande ont.
  ”Svara mig, din lilla Christorövslickare.”

Dunk. Greppet lossnar. Miss Mourade faller snabbt och det hörs en dov duns när hennes huvud slår i golvet. Bakom henne står Agata med blodfoten i sin famn. Hon har en beslutsam och nöjd blick.
  ”Oj vad skönt” säger hon. ”Det där har jag velat göra i två år.”
  Deras konstverk borde verkligen vunnit över Hydman-Valliens trista fat den där invigningskvällen. Hans formalinfyllda fot är fortfarande intakt. Och snygg när den är omsluten av Agatas glasskapelse.
  Sivolino stönar när Agata kramar honom och spänningen släpper. Hennes hand är varm mot pannan men hans tankar, de flödar över. Har de en död konstnärinna i köket? Och Agata, hon kom tillbaka. Missade hon sitt viktiga möte? Och han själv som äntligen beställt tid för att prova en protes. Hans espresso är väl kall också. Då ser Sivolino en man som sitter på knä bredvid Miss Mourade.
  ”Nej, hon lever, pulsen är på. Jag har ringt ambulans. Hej förresten. Lars Nittve” säger mannen och sträcker fram sin hand.
  ”Sivolino” säger Sivolino. Han blir blyg och vänder sig mot Agata. ”Ska ni ha möte här? Vi har inget att bjuda på.”
  ”En kaffe blir bra” säger den legendariske museichefen. Konstvärldens Alexander Lukas.
  ”Vi kan väl inte ha ett så här viktigt möte utan han som kläckte minimalinfo-idén” säger Agata. Hon ser så harmonisk ut.
  ”Vad tror ni om följande” säger Nittve. ”Vi börjar med Moderna i höst. Sedan äter vi oss utåt så att säga. Louisiana, Tate och så avslutar vi med en mastodontutställning i Hong Kong om tre år. Fast mer troligt är väl fem år. Foten blir central, inte minst nu med sin nya historia.”
  Han pekar ner mot Miss Mourade men Sivolino och Agata varken hör eller ser honom. De är just nu i en egen värld, inte olik fentanylets pop up värld och där har de fällt ner alla flikar. Skräckänglarna ser bara varandra och de är lyckliga.