Agata är borta när Sivolino vaknar. Han går upp och plockar fram frukost. När kaffet är klart och hans fem ostsmörgåsar ligger färdigbredda framför honom skickar han ett SMS.
  //Ateljén?//
  //Ja. Saknar en fot.//
  //Det finns en kvar, färdigmålad. Tror den står på bordet.//
  //Sönderslagen.//
  Sivolino dröjer ett slag med nästa meddelande.
  //Inga problem. Jag skriver ut en ny och målar snabbt.//
  //Nej, det blir bara samma resultat.//
  //Vänta 5 minuter så har jag ett förslag.//
  Sivolino tar upp sin målade Mac Book och och börjar leta i de fem små hålen på skärmen. Finns det en vinnande fot bland bilderna han tog av Agata för några dagar sedan när hon sov? Nej, ingen som passar Miss Mourades kriterier. Har han några gamla fötter? I hålet i övre högra hörnet dyker plötsligt hans egen vänsterfot upp. Sivolino tänker att allt viktigt dyker upp i det övre högra hörnet. Han lägger till lite svärta i foten innan han skickar till Agata. Det går lång tid. Han hinner både plocka in frukosten och sätta på nytt kaffe innan svaret kommer. Det är Agatas ilska som kommer in i rummet.
  //Din djävla apa. Fåntratt. Hur skiljer sig den bilden från gårdagens? Jag HATAR dig.//
  Sivolino läser meddelandet flera gånger. Så svarar han noggrant.
  //Jag älskar dig. Om fem minuter får du fem nya bilder av min fot.//
  Svaret kommer blixtsnabbt och Agatas sorg känns ända från Garaget.
  //Jag är så ledsen, jag klarar inte ens av att vara mig själv längre. Jag vill inte leva.//
  Sivolino blir livrädd och ringer Agata omedelbart. Inget svar.
  //Agata. Ring mig. Nu.//
  Det blir en lång, nervös väntan innan nästa del av Agatas känsloliv gör entré i rummet. Uppgivenheten.
  //Du älskar inte mig. Nej, du vill inte hjälpa mig, Sivo. Vill du göra mig riktigt glad så skaffar du mig en fot.//
  Sivolino ringer Agata igen. Efter oändligt många signaler svarar hon. Det är Sivolino som pratar.
  ”Nu är jag redo.”