”Jag blev lite tidig.” Miss Mourade står utan förvarning i dörröppningen till ateljén. ”Är ni klara?”
  ”Javisst, vi blev klara i natt” säger Agata.
  ”Mmm.” Miss Mourade tittar sig omkring i ateljén och går fram till Sivolino som står bredvid ugnen i huvtröja och tittar ner.
  ”Detta är alltså den berömde Sivolino som sällar sig till konstnärerna utan förnamn.” Miss Mourade sträcker fram sin hand för att hälsa. Agata knuffar till Sivolino i sidan och hans hand flyger upp.
  ”Ser man på, steg ett lyckades. Steg två måste väl vara att få se vem man samtalar med. Hallå.”
  Agata kan inte avgöra om Miss Mourade är ironisk eller inte.
  ”Vågar jag?” säger Miss Mourade medan hon försiktigt drar huvan över huvudet på Sivolino. Hans vackra blåa ögon framträder. Agata får en känsla av svartsjuka som snabbt försvinner igen.
  ”Ohh, vilken charmör. Vågar man gå till steg tre och fråga efter ditt förnamn.”
  ”Nej” säger Sivolino men han ler. Han ler? Den svarta känslan dyker upp igen hos Agata. Hur fick Miss Mourade honom att le? Agata måste bryta deras spel.
  ”Här borta står konstverken” säger hon och leder alla tre bort till ett bord. Agata tar oromantiskt bort duken som ligger över konstverken och öppnar en flaska billig prosecco.
  ”Vernissage” skrockar Miss Mourade. ”Me gusta muchissimo.”
  Fel språk tänker Agata när de skålar. Miss Mourade undersöker noggrant konstverken. Två äkta AS-skapelser, ett bröst, en fot och mycket kärlek. Sivolino kysser henne på kinden och frågar om Agata tror att Miss Mourade är nöjd. Agatas svarsgest säger inte en aning.
  Miss Mourade håller upp glasbröstet. ”Man kan inte få se den äkta varan? Nej, jag bara skojar” säger hon och ställer ner Agatas bröst.
  ”Era vackra konstverk, eller inte vackra förresten utan äkta konstverk får mig att tänka på en historia” säger Miss Mourade. ”Det var på julafton för 22 år sedan. En kall dag. Jag kom till min hemstad Luleå med tåg och jag fick vänta i evigheter på stationen. Min pappa skulle hämta mig men bilen hade inte startat i kylan.”

Jag känner igen historien, tänker Agata.

”Jag blev så kall att jag inte minns hur pappa var klädd och inte vad klockan var när när han äntligen kom. Jag har inga klara minnesbilder förutom en. Pappas varma kram.”

Vad pinsamt. Det är samma historia som rektorn på Riksglaskolan i Nybro berättade för hennes årskull när de gick ut. Fast då var historien förlagd till Trondheim och påskafton.

”Jag minns kramen men inte mycket annat. Kylan naturligtvis och att vi sedan firade traditionsenlig jul. Men min konstnärsbana hade inte börjat ännu.”

Kramen påverkade mig bla bla. Jag skulle börja ett nytt liv bla bla. Jag tror hon övar inför invigningen av The Seethrough.

”Hur visste jag det? Jo, kramen var äkta, precis som er konst. Den kramen fick mig att börja på Riksglasskolan och nu är jag här hos er.”
  ”Jag gick ut 1995, du måste ha gått ut året efter. Var Frode Eivik rektor för dig med?” sa Agata.
  ”Jovisst, underbara Frode. Lyssna. Jag tycker 3D-utskrifterna är magnifika, Sivolinos måleri riktigt lyser men det gifter sig inte med glaset. Det är för vackert tillsammans. Kan man få önska lite mer svärta? Hinner ni? Ni kan leverera senast en timme före invigningen imorgon.”
  Agata svarar snabbt. ”Vi hinner.” Men inom sig gråter hon för att de inte räckte till.