För nio år sedan låg Sivolino och flöt i Nybroviken och hans synfält bestod till 95 % av vågor och vatten. Ungefär lika mycket av hans hjärna bestod just då av opioider. Men i den lilla femprocentsdelen längst upp till höger i hans blickfång såg han Agata stå och hojta. Hon hojtade så kraftigt att de fem procenten växte till tio till 20. Då slängde hon i en frälsarkrans som hamnade rakt framför hans ögon och övertog majoriteten i synfältsparlamentet. Och av okänd anledning grabbade en av Sivolinos händer tag i denna nya majoritet. Var det den sista livsgnistan? Kärlek? Kanske, men mest berodde det nog på att Agata drog i livbojen och Sivolino följde med. Någon drar och den andra följer.
  Nu har Sivolino sovit i Agatas sovrum i nio år. I egen säng. Om Agata sitter upp i sin säng har hon utsikt över Vanadislunden. Den har hon tittat på i timmar och det gör hon när Sivolino frågar om han får hålla om henne. Det får han och kryper över i hennes säng och ligger mycket stilla bredvid henne.
  ”Agata, snälla. Säg vad det är? Är du ledsen för att vi fick göra om?”
  Hon mumlar något om trötthet. Hon vet inte vad hon ska svara. Så hon väntar och småningom känner Agata att Sivolino slappnar av och efter några minuter sover han. Agata sitter stilla i sängen för att inte väcka honom.
  ”Jag vill att du är stark och tar hand om allt nu när jag är svag.” säger Agata.
  Sivolino nickar i sömnen. Han tror han förstår.